Floppydiskar och vanor

Hur många som är födda på 90-talet och framåt vet vad en floppydisk var/är? De som har några fler år på nacken minns säkert hur det var ”förr” när man sparade arbeten på sin dator och att man var tvungen att alltid ha floppydiskar hemma. Annars kunde det bli panik.

På Wikipedia kan man läsa följande beskrivning: En diskett (synonymer flexskiva, floppy, floppydisk (FD)) är en böjlig, magnetisk skiva i ett skyddande hölje, som används för att lagra filer för användning med hjälp av en dator. Den lanserades kommersiellt 1971 av IBM och förblev ett ledande lagringsmedium fram till omkring år 2000. Det känns som det var väldigt länge sedan som den här typen av disketter användes, men ändå ser de flesta av oss den varje dag. Det är nämligen så att symbolen för ”spara” på de flesta digitala verktyg är just en floppydiskett. Fast det är inte så många som känner till det.

Det leder mig osökt in på tankar om vanor, ifrågasättande och beslutsfattande. Enligt Charles Duhigg (som skrivit boken ”Vanans makt”) är nästan hälften av allt vi gör baserat på ren rutin. Det vi är vana vid påverkar våra val, gruppers beteende och hela samhället. Ibland kan det vara bra med vanor, t.ex. att vi gjort det till en vana att borsta tänderna, att tacka för maten, att se folk i ögonen när man hälsar etc. Ibland kan vanor vara rent förödande och svåra att ta sig ur. I januari månad brukar många som avgivit nyårslöften upptäcka det på ett personligt plan. Hur lätt det är att upptäcka sig själv med handen i kakburken, trots att jag bestämt mig för att sluta äta sötsaker. Och man förvånas över sitt eget beteende. Hur svårt kan det vara att sluta med dåliga vanor, tänker man? Oerhört svårt, är svaret! Och det beror inte på att du har svag karaktär eller är omotiverad. Det beror oftast på att du lagt dig till med vanor och slutat ifrågasätta handlingar och beteenden.

Så ett tips till er som kämpar mot dåliga vanor är att ifrågasätta. Ifrågasätt dina rutiner, dina val, fundera igenom varför du gör på ett visst sätt, tänk ut alternativa beteenden som kan ersätta dåliga dito. Men deppa inte ihop om du trots ifrågasättande ramlar tillbaka ibland. Du är inte svag eller omotiverad. Det är vanans makt. Och den går att bryta om man är ihärdig och villig att lära nytt.

I spåren av pandemin har många tvingats lära nytt, utvecklas och hitta nya former för en fungerande verksamhet och det tror jag är bra (kanske det enda som är bra med Covid-19). I universitetsvärlden har vi allt för länge levererat utbildning i samma format. Studenterna har kommit till lärosätet och där har forskarna/lärarna föreläst (eller ”läst före” som jag brukar säga när jag är ironisk). Undervisning i klassrum har varit som Floppydisken. Förhistorisk, gammal och använd för att det var det alternativet som fanns. Få har ifrågasatt vanans makt. Ibland har någon innovatör prövat med digitala verktyg för undervisning, men då har det betraktats som ett tillägg till den traditionella undervisningsformen. När många lärosäten stängdes ner p.g.a. pandemin tvingades vi över en natt att använda digitala undervisningsformat och Zoom var namnet på mångas läppar. Förflyttningen till ett virtuellt läranderum blev ett störande moment som många universitetskollegor suckar och stönar över. Men det digitala undervisningsrummet har visat sig vara både bra och spännande, givet att man tänker om och tänker nytt. Så låt oss hoppas att digitala lärmiljöer fortsätter att användas och utvecklas även post-Corona. Låt oss också hoppas att det finns många pedagoger/lärare/forskare som inte hoppas att saker och ting ska återgå till ”det normala”, utan tar chansen att utvecklas.

//Malin Sundström