För ett tag sedan fick jag höra att en vän till ett av våra barn uttryckt sig lite speciellt. Han har nämligen tagit för vana att besöka sin flickvän på fredagskvällar eftersom hennes familj är en “På-spåret-familj”, till skillnad från hans egen familj som tydligen var en “Idol-familj”:-) Så fort man hör uttrycken så inser man att publiken som föredrar På spåret är en annan publik än de som gillar Idol. Det blir så uppenbart, eftersom På spåret har en helt annan dramaturgi än Idol, trots att båda underhållningsprogrammen har ett tydligt tävlingsmoment. Nu vill jag inte ge något betyg åt det ena eller andra programmet, men oavsett vad man gillar så är det en lockande tanke att fundera på samma sätt när det gäller shopping.
Kanske är det så att en del människor gillar På-spåret-shopping och andra föredrar Idol-shopping? De som föredrar Idol-shopping kanske söker underhållning/musik/dans/framträdande medan På-spåret-shoppare går igång på allmänbildning/kultur/utmaning. Kanske skulle På-spåret-shopping vinna på att butiken/varumärket bygger en historia som är lite invecklad, där olika trådar löper ihop och frågetecken rätas ut på slutet. Det skulle nog upplevas som oerhört spännande om sådana butiker hade medarbetare som var tydliga vittnesmål om storyn och att butiken i sig var ett rum där man hade svårt att se var den slutade och var den började, vem som var anställd och vem som var kund. Och visst skulle det kittla i magen om man som kund fick möjlighet att möta olika karaktärer, att själv ikläda sig olika roller och delta i något slags skådespel?
I dagsläget finns inte sådana butiker. För verkligheten visar att butiker är designade enligt ett mycket förutsägbart manus: Historien har en tydlig början och ett platt slut, där butiken är scenen. Där visar man upp produkter. Meningen är att kunderna ska äntra scenen, hitta något de gillar och köpa det. Rekvisitan är ofta malplacerad och stora felinvesteringar görs där man satsar på skyltning och självbetjäning, istället för att investera i story-telling och medarbetarkompetens. Resultatet blir en dramaturgi utan toppar och dalar, utan kriser och vändpunkter och en gäspig upplevelse. Tänk om man istället skulle tänka på sin butik som en antingen ”På-spåret-butik” eller ”Idol-butik”. Då skulle det nog hända en del med dessa scener tror jag. Det kanske till och med skulle leda till att det blev fler människor som ville besöka butikerna.