Jag dras till nyfikna människor. Jag har alltid gillat nyfikna människor eftersom de VILL något. En nyfiken människa är också ofta ödmjuk, inser att man inte vet allt. En nyfiken människa utvecklar också en färdighet i att ställa frågor, att undra över svar man får, att inte nöja sig med givna sanningar. Det kanske är därför som jag blivit forskare och lärare. I de miljöer jag befinner mig i träffar jag ofta på nyfikna människor. Särskilt studenter. De är bäst eftersom det är så lätt att uppmuntra deras nyfikenhet genom följdfrågor: ”Hur tänker du nu?” , ”Kan du utveckla det där!”, ”Nu måste du hjälpa mig att förstå vad du menar!”, ”Vad skulle hända om det är så som du säger?”.
Under höstterminen har jag haft förmånen att träffa en del studenter och påmints om hur nyfikna de är. Och duktiga! Vid ett tillfälle så bad jag studentgruppen att beskriva hur de skulle lösa en specifik situation med hjälp av en viss teoretisk idé. Det blev tyst. Knäpptyst. Man kunde nästan höra hur alla tänkte, men det kom inga svar eller förslag. När någon till slut skrev ett famlande svar i Zoomchatten insåg jag att det troligen var JAG som hade ställt en diffus fråga. När jag precis skulle erkänna mitt tillkortakommande kom en fråga från en av de mest nyfikna studenterna i gruppen. Han frågade: Hur skulle DU ha löst situationen Malin? Och frågan ställdes med ärlig nyfikenhet, inte trött eller elakt. Han ville helt enkelt veta.
Det DÄR är ett exempel på hur en nyfiken människa agerar. Det DÄR är också skälet till att jag trivs så bra i akademin: Där omfamnar vi vetgirighet, där älskar vi frågor, där problematiserar vi och där delar vi med oss av idéer och reflektioner. Där fostras människor till att känna sig trygga i att utforska och experimentera. Och sådana personer kommer alltid att tänka mer kreativt och i slutändan, vara mer effektiva. Så sluta aldrig upp att vara nyfiken. Sluta aldrig ställa frågor och lyssna med respekt när någon försöker förklara hur man tänker. //Malin Sundström